I anorexins värld.

Tänker nu  berätta att min mellantjej har fått Anorexia nervosa.

Tankar och funderingar har kommit och gått under de senaste veckorna, Idas kropp försvann snabbt när det väl började. På ungefär ett halvår så tappade hon en fjärdedel av sin vikt, vilket är otroligt mycket med tanke på att hon även växt på längden OCH att hon var normalviktig i från början. Det var först för ca 6 veckor sedan som vi verkligen märkte att det var något som inte var bra, visst såg jag ett annorlunda mat/ät beteende än vanligt, men tänkte det går väl över.Hon älskar att laga mat och baka men åt inte av det hon bakade själv,vilket är  typiskt för en ätstörning.

Min stora tjej Sandra var hemma för några veckor sedan, och hon sa: men mamma ser du inte?? Tack älskade Sandra för de orden, de hjälpte Ida att få hjälp tidigare med sin anorexia. Jag är sjuksköterska till yrket men  absolut inte till mina barn, det är så att jag såg nog egentligen, men man ser bara det man vill se och tänker att det går nog över, men det gör inte det med den här sjukdomen. Trots allt så fick Ida hjälp snabbt, tack vare hjälp på vägen.

Vägen fram till hjälpen

Kontakt med skolsköterska, tid till skolläkare, remiss till Barnmottagningen.

Skolläkaren sa att om ni inte hör något om 3 veckor för ni ringa och höra om remissen, skolsköterskan och jag titta på varann samstämmigt och tänkte , hon kan inte vänta i 3 veckor! Så hon skulle ringa på måndagen för att checka att remissen hamnat där den skulle och givetvis hade de inte telefontid då utan jag ringde själv på onsdagen. De ville inte ha oss på barnmottagningen med den snabba viktnedgången, hon behövde hjälp direkt, TACK Tierp barnmottagning!.

Jag ringde till Ätstörningsmottagningen på Ackis, de skulle kolla igenom remisserna i turordning, prioritering sker även där, de ringde åter nästa dag, Ida var välkommen på måndagen, för hon var högprioriterad, TACK än en gång sjukvården!
Nu har det gått en vecka sedan dess, Ida blev sjukskriven från skolan, vi är hemma med Ida nu. Totalt träningsförbud och ridingsförbud kom med en gång.Hon får inte ta promenader ingenting, bara äta och vila.


Ida traglar med maten,hon  har förstått att hon är sjuk men det är inte alltid så lätt att få i sej maten, matschema följs punktligt. Och  det är en kamp för Ida mot sjukdomen men vi finns som ett stöd för henne hela tiden och jag riktar ett TACK till alla de som stöttar Ida i kampen mot anorexin, för det är verkligen en kamp för henne men hon är en stark tjej som kommer att  vinna över den.

Jag kommer att dela med mej av våran vardag även kring detta men med Idas tillstånd. En del saker är så svåra att det går inte att dela med sej.