Blir det vardag igen?

Tids nog ska det väl bli det men det känns som om det är en tid kvar innan det blir som vanligt.

Mötet i förra veckan på Ätis blev väl inte sådär jättelyckat men innerst inne visste jag nog vad som skulle vara det bästa då det gällde skolresan. De rekommenderade inte att Ida skulle åka på den för att det skulle bli för svårt för henne. Dels för att hon själv brottas med sin kamp mot anorexian, dvs förmå sej själv att äta samt att samtidigt behöva se andra äta mat. Hon ville ju så gärna bara få vara frisk under en tid...

Ida hade kämpat med att äta "extra" som hon säjer, det är den där extra frukten eller bullen som vi friska bara tar i förbifarten  för att det är gott, det har hon kämpat med att ta, duktiga tjejen, men det räckte inte till för att hon skulle bli tillräckligt bra för att kunna följa med på skolresan.
Hon får inte heller börja skolan än och när vi väl kommer så långt så blir det att börja på halvtid för att sedan utvärdera hur det går.

Tänk om det ändå var så lätt, att bara bestämma att nu är jag frisk, då skulle nog många bli glada.

Jag försökte få Ida att förstå att då skulle hon ju kunna vara frisk lika gärna nu, om hon själv kunde välja.
Sjukdomen är inte så lätt att förstå sej på, för andra som aldrig kommit i kontakt med det hela kan nog tycka att allt verkar knepigt och det ÄR  knepigt att förstå.

Gör ont i mammahjärtat att se sin flicka bli så ledsen över resan, den har klassen sparat till i 6 år men jag vet att rätt beslut tagits och jag känner mej trygg med det trots att jag är världens sämsta mamma stundtals pga besvikelsen som Ida känner. Samtidigt vet jag att Ida faktiskt tycker om sin gamla mamma som jag brukar säja, men som sagt att vara förälder innebär att man får ta jobbiga, tråkiga beslut ibland.

De ringde idag från ätis (efter ronden) och sa att nu måste Ida upp i vikt och få i sej näring och det visste vi ju förstås.....
Hennes kropp (blodprover) visar att det inte är bra och att under en längre tid ha kroppen i svält är inte bra, det kan bli komplikationer som vid alla sjukdomar.
Ida äter inget kött och får inte i sej det proteinet som kroppen behöver ha som byggstenar, så nu ska hon dricka mer näringsdryck för att kompensera köttbiten på tallriken. Om inte det går så finns det andra vägar man kan gå för att hon ska få i sej det som behövs.
Ida tog beskedet bra och nu så blir det att komma upp i rätt antal näringsdrycker!

Själv har jag kommit tillbaka till mitt jobb på halvtid och det känns bra, känner att jag börjar komma tillbaka igen. Vi måste ju fortfarande vara hemma med Ida och vi delar på VABen.

Men snart så ska vi väl ha tagit ihjäl det där jävla spöket så Ida kan få må bra och ett lugn över Smörvägen skulle vara välkommet istället.