Svårt att förstå

Dagarna går,Idas sjukdom anorexia har blivit en del i vår vardag men den känns inte välkommen.

Den är ett rent helvete för Ida gumman själv men även för omgivningen.

Vänner och bekanta frågar hur det går, jo tack det går bra, Ida är jätteduktig hon kämpar på med maten.

Men i ärlighetens namn går det inte alltid bra, det är ett rent helvete stundtals. Men det får bara vänner veta, hur det verkligen egentligen är....för det går inte att förklara. Hur ska jag kunna förklara så andra förstår när inte ens Ida och jag förstår vad som händer och hur det fungerar i huvudet på en anorexitjej!?!?

Det går bara inte.
Att vara tvungen att äta en viss mängd mat då hon inte känner hunger, inte känner att maten smakar, att överhuvudtaget inte kunna känna att den maten tycker jag om,att den var god!
Detta kommer att bli bättre då hon kommit längre i "processen", då kommer även Ida att känna hunger men just nu finns inga bra känslor kring maten, bara att det är fruktansvärt jobbigt, men hon kämpar, vi kämpar!

Att se sitt lilla barn må så här pga av sjukdomen är otroligt jobbigt, man försöker vända utochin på sej för att det ska bli bra. Komma på varför det blev som det blev, men det lär vi aldrig få veta, finns nog inga svar eller så finns det hundra svar!

Jag är glad över att bekanta och vänner frågar hur det går, för det betyder att de frågar mej och inte andra hur det går för Ida och det är precis så jag vill att det ska vara, att det inte ska pratas runt om!

Vi har valt att vara väldigt öppna just för att det ska bli så naturligt för Ida att kunna vara med i vårt vanliga umgänge och att det inte tittas snett på något sätt.


Sen är ju grejen den att inte jag mår riktigt som jag önskar, önskar att jag hade den kraft och styrka som jag brukar ha men den verkar ha sinat stundtals.


Tänker ibland på det som jag arbetar med, personer som har kommit långt i sin demenssjukdom, de sitter ofta o ropar på mamma och pappa...är det för att de inte är trygga och vill att mamma ska komma och säja "det ordnar sej alltid men det kommer att ta lite tid" precis det som jag säjer till Ida men ibland behöver man nog de orden som vuxen med.


Sist men inte minst så fick hästarna ett ryck, åtminstonde en av dom, Bangsi!
Linda ringde o berätta att han gått rakt genom stängslet och var helt stissig, tur nog så höll sej Randver lugn och funderade säkert på vad som farit i Bangsi. Verkade som om han var riktigt rädd för något i sin egna hage. Nu ikväll så har Linda vart snäll och tagit hand om skrällena själv för jag har inte gått på många procent ikväll, tack för det. Hoppas bara att han blir kvar där han ska...


Funderar bara på vad som liksom hänt, björn, varg, älgar elefanter som stört den lilla brumbjörnen??